På lunchen idag pratade jag med några kursare om dejting. Jag är en van dejtare, och har provat alla möjliga sajter, sätt och varianter, inklusive att inte dejta alls eller som nu, att dejta flera personer samtidigt. Jag är inte överdrivet förtjust i något av det. Jag skulle helst bara göra sådär som en tänker sig att det ska gå till. Dvs träffa någon, bli kär, och jobba därifrån mot vilken typ av relation en nu önskar sig. Men det är svårt.
Så vad säger jag då till min kursare som fortfarande blir lite nervös inför att träffa någon ny, som ännu inte habituerat sig till hela dejtinggrejen? Ska jag berätta att internetdejting är det nya sättet att träffas, att kukbilder och sexchattar är på väg att bli norm, och att sex på första dejten snarare är regel än undantag? Ska jag berätta att inte alla förväntar eller önskar sig mer än en dejt? Att det påminner mer om sport eller spel än om att möjligen träffa en framtida livskamrat?
För det är lite så jag tänker på det, som ett spel. Och jag ogillar spel. Alltså keno och lotto och dylikt, du vet vad jag menar. Den typen av spel där man utifrån extremt lite information chansar på något, och har en chans att vinna storvinsten. Jackpot. Internetdejting fungerar likadant tänker jag. Det finns en hel uppsjö av valmöjligheter, och chansen att en stannar till och är nöjd och glad med sin lilla eller medelstora vinst, med det ständiga hotet om att det finns en jackpot därute som man går miste om ifall man slutar spela, är minimal at best. Varför skulle jag? Insatsen är noll och jag kan vinna små eller medelstora vinster varje dag, medan jag väntar på storvinster i form av George Clooney, Channing Tatum, Scarlett Johanson, Jennifer Lawrence, eller whatever rocks my boat?
Det känns lite som om jag konsumerar människor när jag baserat på en bild (kanske) och några få fakta om en annan människa avgör, på sekunder som längst, om de passar mig eller inte. Om jag tycker att det är värt att ens träffa dem. Jag ogillar det. Det känns lite äckligt. Och jag ogillar mig själv kraftigt när jag gör det. Och det provocerar mig att det är så svårt att få någon att berätta någonting om sig själv som är ens en gnutta autentiskt. Oftast staplar man plattityder och egenskaper på varandra som om det var en anställningsintervju. DET ÄR DET INTE!
När textmeddelande nr tre eller så innehåller ett förslag om att ses sent på kvällen blir jag lite ledsen. För att jag ska kunna avgöra om jag gillar dig eller inte så behöver jag veta om du kan få mig att skratta, om jag kan göra detsamma för dig, om det finns någon lekfullhet i hur du uttrycker dig, om du har ett vackert leende, om du klarar av att ta dig igenom en middag på ett någorlunda vuxet sätt (dvs utan att prata med mat i munnen, smaska, eller avbryta), vilka värderingar du har och om de blickar du ger mig skapar någon känsla i mig eller inte. Jag behöver inte inleda med att byta kroppsvätskor med dig det första jag gör. Knulla kan ju alla göra. Mer eller mindre väl, visserligen, men jag vill inte göra det om jag inte gillar dig. Oftast inte i alla fall. Och de andra grejerna, de som jag precis nämnde, är viktiga om vi ska ses igen. Och jag vill ses igen.
För mig har lekfullheten och nyfikenheten försvunnit ju mer jag dejtat via internet. Och jag vill gärna sluta. Men det är lite som ett beroende. Tänk om hen finns där. Den där personen som kommer att bli min partner för några eller många år framåt. Och jag missade henne eller honom för att jag saknade uthållighet, för att jag gav upp.
Å andra sidan. Det finns en studie om sylt. Det kan verka konstigt kanske men jag ska försöka länka till den här till höger. Om det är så att en blir mindre nöjd med sitt slutgiltiga val av sylt ju större utbudet är, vill jag då verkligen vara en i den mängden då? Lidl-sylt liksom? Eller vill jag vara en av två eller tre valmöjligheter i en mindre och mer exklusiv butik någonstans i de fina kvarteren i Paris? Men tänk om ingen nånsin hittar dit?
Hur blev det så komplicerat?
Jag tror nog att jag kanske får hålla snattran nästa gång min kursare tar upp ämnet. Och hoppas att hen inte läser det här.