Jag berövade länge min kropp rätten att ta reda på vad den klarar av. Jag var ett försiktigt barn, och senare blev jag lat och bekväm. När jag var liten tyckte jag om att läsa böcker och lyssna på musik, skriva dikter och fantisera om hur livet såg ut i alternativa verkligheter. Sport i allmänhet, och bollsporter i synnerhet, skydde jag som pesten. I början för att jag var rädd för att göra mig illa antar jag, men senare utvecklades och växte rädslan. Den började inkludera saker som att andra skulle bedöma min insats, skratta åt mig när de insåg att jag inte dög något till, en rädsla för att inte vara bra nog. Eftersom jag aldrig gjorde något blev jag heller aldrig bra på något, vilket ledde till att de få gånger jag faktiskt blev tvingad att delta var ett totalt misslyckande på alla möjliga sätt. Det var både ett socialt skämt, och jobbigt som fan, och eftersom jag var så otroligt dålig och hade så extremt liten förståelse för vad jag pysslade med och hur jag skulle förhålla mig till det med min kropp, var jag hela tiden rädd för att göra illa mig. Om det någonsin har funnits en chans för mig att utveckla något form av bollsinne så är det borta idag. Jag kan inte träffa en papperskorg med ett ihopskrynklat papper på en meters avstånd. Det är pinsamt.
Min första vuxna relation var med en man som var, och fortfarande är, väldigt fysiskt aktiv. Han försökte på alla möjliga sätt få mig att utöva sport tillsammans med honom. Jag gick till gymmet en del, dansade lite och cyklade till och från jobbet, men gjorde aldrig de saker han gjorde. Det var han som fick mig att förstå hur mycket min egen hjärna begränsade mig. Han tycker att det är roligt att cykla nerför berg. Downhill-cykling kallas det. Det är vansinne. Man tar sittliften upp på ett berg, cykeln med sig, och sen cyklar man ner. Helt jävla livsfarligt. Men jag kunde ju cykla. Och jag älskade honom så mycket att jag hade gjort nästan vad som helst för honom. Det var en total katastrof. Jag var så rädd. Så jävla rädd. Man fattar inte riktigt hur brant det är förrän man står där och tittar ut över kanten, på det som känns som en nästan helt vertikal backe. Men då var det för sent att ändra sig. Ner skulle jag ju, och cykeln jag hyrt var svindyr och enligt uppgift helt magnifik. Det gick långsamt och jag var livrädd och någonstans i mitten av backen blev jag så rädd att jag ställde mig på bromsen mitt i ett ganska brant parti och klotade, landade hårt på ena axeln och cykeln for all världens väg. Min (underbara, fantastiska, kärleksfulla hjälte till) pojkvän kastade sig av sin cykeln och sprang de 50 meter som skiljde oss åt och tog hand om mig på ett alldeles fantastiskt sätt där jag låg, lerig, rädd, och med darrande underläpp. Jag älskade honom gränslöst just då.
När jag kom hem funderade jag på det, och tog ett beslut. Jag funderade på vad som skrämde mig allra mest och kom fram till att kombinationen av att köra sin kropp hela vägen in i kaklet, med en rädsla både för att misslyckas, göra sig till åtlöje, göra sig illa ordentligt, och samtidigt riskera att få ordentligt mycket stryk var kombinationen som skrämde mig mest. Jag avskyr våld och har aldrig någonsin skadat en annan människa medvetet. Och tanken på att vara osams har alltid varit obehaglig för mig. Och att föreställa sig att någon gjorde sitt bästa för att skada mig på riktigt var otroligt skrämmande. Pojkvännen hade vid några tillfällen försökt få mig att titta på UFC med honom och jag klarade inte av att se en hel rond ens. Det var så otroligt obehagligt med den mängden våld.
Jävla rädslor. Helvete heller. Det där ska undersökas. Men i hemlighet förstås. För att skona mig från den eventuella skam ett misslyckande skulle innebära om någon visste. Så jag började träna kickboxning i hemlighet, två dagar i veckan. Och jag älskade det. Efter en period berättade jag för mig kille vad jag pysslade med. Han blev jätteglad, trots att jag förbjöd honom att följa med eller någonsin komma och titta på.
Efter två terminer lämnade jag kickboxningen och gick vidare till nästa utmaning. MMA. Det var obehagligt på så många sätt. Det är så otroligt närgånget och det fanns inte en enda tjej i den klubben som fanns där jag bodde då. Och det var här någonstans jag blev förälskad. Inte bara i sporten, men i människorna som utövar den. Jag gick alltså dit en dag efter jobbet, till en lokal där jag visste att jag förmodligen inte skulle känna någon. Att säga att jag var nervös är en kraftig underdrift. Jag kliver in i en lokal där fyra män i trettioårsåldern, långa och tydligt muskulösa, rullar runt på golvet. Det tar någon minut innan de noterar mig och jag hinner precis tänka att jag kanske ska gå när en ringsignal ljuder och all aktivitet upphör. Då ser de mig, och den ena studsar snärtigt upp till stående och kommer fram till mig och hälsar. ”Jag hörde rykten om att ni tränar MMA här”, säger jag. Han svarar att det stämmer och jag hör mig själv fråga om jag får vara med. ”Självklart”, säger han med ett tonfall som om det inte var något konstigt alls. ”Vi tränar måndagar, onsdagar, fredagar och söndagar kl 17. Det är bara att dyka upp.” ”Brukar det vara några tjejer med?” frågar jag försiktigt, och en av de andra killarna börjar skratta och säger att de inte haft några tjejer på klubben på flera år. ”Men det ska nog gå bra ändå. Kom på söndag så provar vi”, säger kille nr ett och ler uppmuntrande mot mig.
Så det gjorde jag. För precis så jävla modig är jag. Och då hade två av killarna tagit med sig sina flickvänner, som också gillade att träna men aldrig provat MMA.
Förälskelsen var ett faktum.
Det började fumligt och konstigt och skapade en träningsvärk som var som ett dåligt skämt. När det liksom gör ont att ALLT. När de små musklerna som sitter emellan revbenen gör sig påminda vid varje andetag. Herregud. Jag älskade det. Jag har aldrig skrattat så mycket när jag tränat, har aldrig utmanat mig själv så mycket, har aldrig någonsin tagit ut mig så fullständigt. Och jag har fått en hel hög alldeles underbara vänner i processen.
Jag är fortfarande relativt dålig på kampsport, och min utvecklingskurva har varit allt annat än brant. Men det gör inget. Jag vill inte tävla, det är inte vad det handlar om för mig, och det är ok. Jag litar mer på min kropp idag, jag har fått ett självförtroende som inte handlar om hur min kropp ser ut, utan vad jag kan göra med den. Det är en underbar känsla. Jag har en förmåga att uppleva glädje när jag är trött nu, som jag inte hade innan. Jag är inte strykrädd längre. Det gör inget om jag får en smäll eller fyra. Det är till och med ok om jag blöder. Och även om jag självklart har rädslor, så vet jag också att jag har förmåga att ta mig förbi, igenom, över dem och komma ut som vinnare på andra sidan. Det är en för jävla frän känsla.
Plus att risken att du klarar av att strypa mig idag är liten, nästan oavsett vem du är. Och det är fan värt nåt.
Slåss som en tjej
Allmänt KommenteraJag berövade länge min kropp rätten att ta reda på vad den klarar av. Jag var ett försiktigt barn, och senare blev jag lat och bekväm. När jag var liten tyckte jag om att läsa böcker och lyssna på musik, skriva dikter och fantisera om hur livet såg ut i alternativa verkligheter. Sport i allmänhet, och bollsporter i synnerhet, skydde jag som pesten. I början för att jag var rädd för att göra mig illa antar jag, men senare utvecklades och växte rädslan. Den började inkludera saker som att andra skulle bedöma min insats, skratta åt mig när de insåg att jag inte dög något till, en rädsla för att inte vara bra nog. Eftersom jag aldrig gjorde något blev jag heller aldrig bra på något, vilket ledde till att de få gånger jag faktiskt blev tvingad att delta var ett totalt misslyckande på alla möjliga sätt. Det var både ett socialt skämt, och jobbigt som fan, och eftersom jag var så otroligt dålig och hade så extremt liten förståelse för vad jag pysslade med och hur jag skulle förhålla mig till det med min kropp, var jag hela tiden rädd för att göra illa mig. Om det någonsin har funnits en chans för mig att utveckla något form av bollsinne så är det borta idag. Jag kan inte träffa en papperskorg med ett ihopskrynklat papper på en meters avstånd. Det är pinsamt.
Min första vuxna relation var med en man som var, och fortfarande är, väldigt fysiskt aktiv. Han försökte på alla möjliga sätt få mig att utöva sport tillsammans med honom. Jag gick till gymmet en del, dansade lite och cyklade till och från jobbet, men gjorde aldrig de saker han gjorde. Det var han som fick mig att förstå hur mycket min egen hjärna begränsade mig. Han tycker att det är roligt att cykla nerför berg. Downhill-cykling kallas det. Det är vansinne. Man tar sittliften upp på ett berg, cykeln med sig, och sen cyklar man ner. Helt jävla livsfarligt. Men jag kunde ju cykla. Och jag älskade honom så mycket att jag hade gjort nästan vad som helst för honom. Det var en total katastrof. Jag var så rädd. Så jävla rädd. Man fattar inte riktigt hur brant det är förrän man står där och tittar ut över kanten, på det som känns som en nästan helt vertikal backe. Men då var det för sent att ändra sig. Ner skulle jag ju, och cykeln jag hyrt var svindyr och enligt uppgift helt magnifik. Det gick långsamt och jag var livrädd och någonstans i mitten av backen blev jag så rädd att jag ställde mig på bromsen mitt i ett ganska brant parti och klotade, landade hårt på ena axeln och cykeln for all världens väg. Min (underbara, fantastiska, kärleksfulla hjälte till) pojkvän kastade sig av sin cykeln och sprang de 50 meter som skiljde oss åt och tog hand om mig på ett alldeles fantastiskt sätt där jag låg, lerig, rädd, och med darrande underläpp. Jag älskade honom gränslöst just då.
När jag kom hem funderade jag på det, och tog ett beslut. Jag funderade på vad som skrämde mig allra mest och kom fram till att kombinationen av att köra sin kropp hela vägen in i kaklet, med en rädsla både för att misslyckas, göra sig till åtlöje, göra sig illa ordentligt, och samtidigt riskera att få ordentligt mycket stryk var kombinationen som skrämde mig mest. Jag avskyr våld och har aldrig någonsin skadat en annan människa medvetet. Och tanken på att vara osams har alltid varit obehaglig för mig. Och att föreställa sig att någon gjorde sitt bästa för att skada mig på riktigt var otroligt skrämmande. Pojkvännen hade vid några tillfällen försökt få mig att titta på UFC med honom och jag klarade inte av att se en hel rond ens. Det var så otroligt obehagligt med den mängden våld.
Jävla rädslor. Helvete heller. Det där ska undersökas. Men i hemlighet förstås. För att skona mig från den eventuella skam ett misslyckande skulle innebära om någon visste. Så jag började träna kickboxning i hemlighet, två dagar i veckan. Och jag älskade det. Efter en period berättade jag för mig kille vad jag pysslade med. Han blev jätteglad, trots att jag förbjöd honom att följa med eller någonsin komma och titta på.
Efter två terminer lämnade jag kickboxningen och gick vidare till nästa utmaning. MMA. Det var obehagligt på så många sätt. Det är så otroligt närgånget och det fanns inte en enda tjej i den klubben som fanns där jag bodde då. Och det var här någonstans jag blev förälskad. Inte bara i sporten, men i människorna som utövar den. Jag gick alltså dit en dag efter jobbet, till en lokal där jag visste att jag förmodligen inte skulle känna någon. Att säga att jag var nervös är en kraftig underdrift. Jag kliver in i en lokal där fyra män i trettioårsåldern, långa och tydligt muskulösa, rullar runt på golvet. Det tar någon minut innan de noterar mig och jag hinner precis tänka att jag kanske ska gå när en ringsignal ljuder och all aktivitet upphör. Då ser de mig, och den ena studsar snärtigt upp till stående och kommer fram till mig och hälsar. ”Jag hörde rykten om att ni tränar MMA här”, säger jag. Han svarar att det stämmer och jag hör mig själv fråga om jag får vara med. ”Självklart”, säger han med ett tonfall som om det inte var något konstigt alls. ”Vi tränar måndagar, onsdagar, fredagar och söndagar kl 17. Det är bara att dyka upp.” ”Brukar det vara några tjejer med?” frågar jag försiktigt, och en av de andra killarna börjar skratta och säger att de inte haft några tjejer på klubben på flera år. ”Men det ska nog gå bra ändå. Kom på söndag så provar vi”, säger kille nr ett och ler uppmuntrande mot mig.
Så det gjorde jag. För precis så jävla modig är jag. Och då hade två av killarna tagit med sig sina flickvänner, som också gillade att träna men aldrig provat MMA.
Förälskelsen var ett faktum.
Det började fumligt och konstigt och skapade en träningsvärk som var som ett dåligt skämt. När det liksom gör ont att ALLT. När de små musklerna som sitter emellan revbenen gör sig påminda vid varje andetag. Herregud. Jag älskade det. Jag har aldrig skrattat så mycket när jag tränat, har aldrig utmanat mig själv så mycket, har aldrig någonsin tagit ut mig så fullständigt. Och jag har fått en hel hög alldeles underbara vänner i processen.
Jag är fortfarande relativt dålig på kampsport, och min utvecklingskurva har varit allt annat än brant. Men det gör inget. Jag vill inte tävla, det är inte vad det handlar om för mig, och det är ok. Jag litar mer på min kropp idag, jag har fått ett självförtroende som inte handlar om hur min kropp ser ut, utan vad jag kan göra med den. Det är en underbar känsla. Jag har en förmåga att uppleva glädje när jag är trött nu, som jag inte hade innan. Jag är inte strykrädd längre. Det gör inget om jag får en smäll eller fyra. Det är till och med ok om jag blöder. Och även om jag självklart har rädslor, så vet jag också att jag har förmåga att ta mig förbi, igenom, över dem och komma ut som vinnare på andra sidan. Det är en för jävla frän känsla.
Plus att risken att du klarar av att strypa mig idag är liten, nästan oavsett vem du är. Och det är fan värt nåt.