Random dude vid busshållsplats t-centralen en sen fredag natt tänder min cigarett som conversationstarter. Utbyte av artighetsfraser följs av följande dialog:
 
Random dude: "Kan jag få veta vad du heter på Facebook?"
Jag: "Nej"
Dude: "Vi kan ta en fika nån dag."
Jag: "Nej"
Dude: "Vi kan ta en promenad nån dag."
Jag: "Nej"
Dude: "Har du What's app?"
Jag: "Nej"
Dude: "Vi kan gå ut någon dag"
Jag: "Nej"
Dude: "Är du gift?"
Jag: "Nej"
Dude: "Varför inte det?"
Jag: "För att jag inte vill gifta mig."
Dude: "Men alla kvinnor vill gifta sig"
Jag: "Inte jag. Är du gift?"
Dude: "Nej"
Jag: "Varför inte det?"
Dude: "Jag har inte träffat rätt kvinna"
Jag: "Våra tankar kring det där skiljer sig lite då."
Dude: "Vi kan träffas"
Jag: "Nej"
Dude: "Varför inte då?"
Jag: "För att jag inte vill."
Dude: "Gillar du tjejer?"
Jag: "Jag förstår inte riktigt hur det är relevant men nej, inte så." (Jag hade såklart kunnat hålla en lång föreläsning här om hur jag tänker på sexualitet, att jag inte behöver redovisa min läggning för honom, att hans chanser eller snarare icke-chanser att få ligga med mig inte hade någonting med mina eventuella preferenser gällande kön att göra, osv. Men jag orkade liksom inte, för jag tvivlade starkt på att han skulle förstå vad jag sa.)
Dude: "Men då kan vi träffas."
Jag: "Nej"
Dude: "Varför inte?"
Jag: "För att jag inte vill."
 
Bussen kommer, jag går på först. Han följer naturligtvis efter och sätter sig i sätet bredvid mig, trots att bussfan nästan är tom. Han loopar ovan dialog, sitter onödigt nära, och tar sig dessutom friheten att pilla på mina händer. Medan jag upprepar mina "nej", och "jag vill inte", funderar jag på vad en adekvat reaktion är. Och är lite irriterad för att "nej" och "jag vill inte" tydligen inte är tillräckligt för att han ska förstå att jag inte vill. Jag låter min fantasi snudda vid tanken på att knuffa honom så att han ramlar på rygg ner i gången mellan sätena, eller kanske lyfta honom i halsen till en annan plats. Inser fort att det är för mycket våld och inte försvarbart. Fast jag egentligen inte tycker det. Men om han anmäler mig så är det ju inte min åsikt som räknas, och det ställer ju till det. Han har ju inte gjort mig illa. Det finns någon typ av proportionalitetsprincip som jag nog måste förhålla mig till. Men jävlar vad jag lessnar på honom och tycker att han förtjänar ett kok stryk, egentligen. 
Hur som helst, efter 20 minuter av "nej", "jag vill inte", och "sluta", tar jag till sist tar i hans handleder när han försöker smeka mina händer, och håller dem i ett fast grepp samtidigt som jag ser honom rakt i ögonen och säger:
"Du, nu måste du sluta. Det är inte roligt längre. Lägg av. På riktigt. Jag. Vill. Inte."
DÅ BLIR HAN SUR!!! I och för sig så resulterar det i att han lommar iväg och sätter sig någon annanstans, vilket ju var målbilden. Men där sitter han sedan och glor surt (sårat, argt, ledset, inte fan vet jag) på mig resten av bussresan. Vad fan är det för fel på folk??
 
Det som slår mig är att jag, som ju gott och väl passerat 30 i ålder och dessutom är väl känd i de kretsar där jag rör mig för att kunna ta hand om mig själv och framförallt inte är rädd att säga vad jag tycker, tycker att det här är lite svårt! När går han över gränsen och vad är en adekvat reaktion från min sida? Räcker det inte med att säga nej och att jag inte vill? Är det mest underlag för diskussion istället för, som jag i mitt naiva sinne tänker, fasta och tydliga markeringar och uttalanden?
Jag tänker att om det är lurigt för mig, som är vuxen, så lär det ju vara ännu lurigare om man är en flicka i tonåren.
 
Vad fint det skulle vara om inga män gjorde så här. Jävlar vad fint det skulle vara.  

A pretty girl never lights her own cigarette

Allmänt Kommentera
 
Random dude vid busshållsplats t-centralen en sen fredag natt tänder min cigarett som conversationstarter. Utbyte av artighetsfraser följs av följande dialog:
 
Random dude: "Kan jag få veta vad du heter på Facebook?"
Jag: "Nej"
Dude: "Vi kan ta en fika nån dag."
Jag: "Nej"
Dude: "Vi kan ta en promenad nån dag."
Jag: "Nej"
Dude: "Har du What's app?"
Jag: "Nej"
Dude: "Vi kan gå ut någon dag"
Jag: "Nej"
Dude: "Är du gift?"
Jag: "Nej"
Dude: "Varför inte det?"
Jag: "För att jag inte vill gifta mig."
Dude: "Men alla kvinnor vill gifta sig"
Jag: "Inte jag. Är du gift?"
Dude: "Nej"
Jag: "Varför inte det?"
Dude: "Jag har inte träffat rätt kvinna"
Jag: "Våra tankar kring det där skiljer sig lite då."
Dude: "Vi kan träffas"
Jag: "Nej"
Dude: "Varför inte då?"
Jag: "För att jag inte vill."
Dude: "Gillar du tjejer?"
Jag: "Jag förstår inte riktigt hur det är relevant men nej, inte så." (Jag hade såklart kunnat hålla en lång föreläsning här om hur jag tänker på sexualitet, att jag inte behöver redovisa min läggning för honom, att hans chanser eller snarare icke-chanser att få ligga med mig inte hade någonting med mina eventuella preferenser gällande kön att göra, osv. Men jag orkade liksom inte, för jag tvivlade starkt på att han skulle förstå vad jag sa.)
Dude: "Men då kan vi träffas."
Jag: "Nej"
Dude: "Varför inte?"
Jag: "För att jag inte vill."
 
Bussen kommer, jag går på först. Han följer naturligtvis efter och sätter sig i sätet bredvid mig, trots att bussfan nästan är tom. Han loopar ovan dialog, sitter onödigt nära, och tar sig dessutom friheten att pilla på mina händer. Medan jag upprepar mina "nej", och "jag vill inte", funderar jag på vad en adekvat reaktion är. Och är lite irriterad för att "nej" och "jag vill inte" tydligen inte är tillräckligt för att han ska förstå att jag inte vill. Jag låter min fantasi snudda vid tanken på att knuffa honom så att han ramlar på rygg ner i gången mellan sätena, eller kanske lyfta honom i halsen till en annan plats. Inser fort att det är för mycket våld och inte försvarbart. Fast jag egentligen inte tycker det. Men om han anmäler mig så är det ju inte min åsikt som räknas, och det ställer ju till det. Han har ju inte gjort mig illa. Det finns någon typ av proportionalitetsprincip som jag nog måste förhålla mig till. Men jävlar vad jag lessnar på honom och tycker att han förtjänar ett kok stryk, egentligen. 
Hur som helst, efter 20 minuter av "nej", "jag vill inte", och "sluta", tar jag till sist tar i hans handleder när han försöker smeka mina händer, och håller dem i ett fast grepp samtidigt som jag ser honom rakt i ögonen och säger:
"Du, nu måste du sluta. Det är inte roligt längre. Lägg av. På riktigt. Jag. Vill. Inte."
DÅ BLIR HAN SUR!!! I och för sig så resulterar det i att han lommar iväg och sätter sig någon annanstans, vilket ju var målbilden. Men där sitter han sedan och glor surt (sårat, argt, ledset, inte fan vet jag) på mig resten av bussresan. Vad fan är det för fel på folk??
 
Det som slår mig är att jag, som ju gott och väl passerat 30 i ålder och dessutom är väl känd i de kretsar där jag rör mig för att kunna ta hand om mig själv och framförallt inte är rädd att säga vad jag tycker, tycker att det här är lite svårt! När går han över gränsen och vad är en adekvat reaktion från min sida? Räcker det inte med att säga nej och att jag inte vill? Är det mest underlag för diskussion istället för, som jag i mitt naiva sinne tänker, fasta och tydliga markeringar och uttalanden?
Jag tänker att om det är lurigt för mig, som är vuxen, så lär det ju vara ännu lurigare om man är en flicka i tonåren.
 
Vad fint det skulle vara om inga män gjorde så här. Jävlar vad fint det skulle vara.  
 

Så. Jag åker genom kommunalt genom Stockholm. Jag vill inte åka hem men jag vet inte vart jag vill åka. Jag lyssnar på amerikansk punkpop i hörlurar för att försöka tona ner kaoset i min kropp. Det kryper under huden. Jag suger på mina läppar, de är svullna efter för mycket beröring, efter att jag med tänderna letat efter hudflikar att bita tag i, att dra bort. Jag undviker att möta blickarna hos mina medresenärer, tänker att paniken och ångesten och min totala längtan kanske syns i mina ögon. En man möter min blick och håller den i några sekunder. Lite för länge. Jag blundar. Inte alldeles utan ansträngning.

Det är som en klåda som jag inte kommer åt att klia.

Jag fick min sista fix imorse. En av två. Den första vid sex på morgonen, den andra vid nio. Jag fick två igår kväll. Direkt efter varandra. Jag borde vara mätt. Nöjd. Behovet stillat. Klådan kliad. Så är det inte. Jag kan inte fokusera. Kan inte sluta tänka på det. Det är som ett ständigt närvarande brus. En längtan. Ingenting kan ta udden av det, utom en ny fix. Jag åker hem och ger mig själv det näst bästa. Jävla metadon när det enda jag vill ha är horse. Det lindrar i fem minuter ungefär och sen är jag igång igen. Kan inte sitta still, kan inte fokusera, vill inte vara hemma men har ingenstans att ta vägen.

Jag är beredd att göra nästan vad som helst för att bli kvitt känslan av… att paniken lurar under ytan. Att jag vill kräkas. Att jag vill springa naken längs drottninggatan, hämningslöst vrålande hädelser och svordomar i ansiktet på oskyldiga, strosande söndagsshoppare. Att jag vill bada naken i stockholms ström i november. Att jag vill att någon ska piska min hud tills jag är så skinnflådd att allt som finns där innanför absolut måste pysa ut genom sprickorna. Den jävla obehagskänslan som har byggt bo under min hud. Som vägglöss eller små, små spindlar. Under precis hela huden. Jag blir fucking inte kvitt det utan att ge vika för behovet. Jag har offrat en stor del av min värdighet och är beredd att ge mer av den för att få knarka mer. Stilla det jävla obehaget. Klia den jävla klådan. Jag tänker inte längre på min egen säkerhet. Berättar oftast inte längre för andra var jag är, med vem, eller hur länge jag avser vara borta. För jag vill inte att de ska veta hur ofta jag gör det. Att det har spårat ur. Att jag håller på att spåra ur. Att jag inte längre kan kontrollera det.

Det som från början fungerade jättebra som strategi för att hantera ensamheten har nu vuxit till sig och blivit en best, ett överdimensionerat monster i ett koppel som inte kommer att hålla.

Jag vet inte om jag kan sluta. För jag vet inte om jag vill sluta. Jag vill bara inte vara ensam längre.    

It's like heroin

Allmänt En kommentar
 

Så. Jag åker genom kommunalt genom Stockholm. Jag vill inte åka hem men jag vet inte vart jag vill åka. Jag lyssnar på amerikansk punkpop i hörlurar för att försöka tona ner kaoset i min kropp. Det kryper under huden. Jag suger på mina läppar, de är svullna efter för mycket beröring, efter att jag med tänderna letat efter hudflikar att bita tag i, att dra bort. Jag undviker att möta blickarna hos mina medresenärer, tänker att paniken och ångesten och min totala längtan kanske syns i mina ögon. En man möter min blick och håller den i några sekunder. Lite för länge. Jag blundar. Inte alldeles utan ansträngning.

Det är som en klåda som jag inte kommer åt att klia.

Jag fick min sista fix imorse. En av två. Den första vid sex på morgonen, den andra vid nio. Jag fick två igår kväll. Direkt efter varandra. Jag borde vara mätt. Nöjd. Behovet stillat. Klådan kliad. Så är det inte. Jag kan inte fokusera. Kan inte sluta tänka på det. Det är som ett ständigt närvarande brus. En längtan. Ingenting kan ta udden av det, utom en ny fix. Jag åker hem och ger mig själv det näst bästa. Jävla metadon när det enda jag vill ha är horse. Det lindrar i fem minuter ungefär och sen är jag igång igen. Kan inte sitta still, kan inte fokusera, vill inte vara hemma men har ingenstans att ta vägen.

Jag är beredd att göra nästan vad som helst för att bli kvitt känslan av… att paniken lurar under ytan. Att jag vill kräkas. Att jag vill springa naken längs drottninggatan, hämningslöst vrålande hädelser och svordomar i ansiktet på oskyldiga, strosande söndagsshoppare. Att jag vill bada naken i stockholms ström i november. Att jag vill att någon ska piska min hud tills jag är så skinnflådd att allt som finns där innanför absolut måste pysa ut genom sprickorna. Den jävla obehagskänslan som har byggt bo under min hud. Som vägglöss eller små, små spindlar. Under precis hela huden. Jag blir fucking inte kvitt det utan att ge vika för behovet. Jag har offrat en stor del av min värdighet och är beredd att ge mer av den för att få knarka mer. Stilla det jävla obehaget. Klia den jävla klådan. Jag tänker inte längre på min egen säkerhet. Berättar oftast inte längre för andra var jag är, med vem, eller hur länge jag avser vara borta. För jag vill inte att de ska veta hur ofta jag gör det. Att det har spårat ur. Att jag håller på att spåra ur. Att jag inte längre kan kontrollera det.

Det som från början fungerade jättebra som strategi för att hantera ensamheten har nu vuxit till sig och blivit en best, ett överdimensionerat monster i ett koppel som inte kommer att hålla.

Jag vet inte om jag kan sluta. För jag vet inte om jag vill sluta. Jag vill bara inte vara ensam längre.    

 

Det finns något falskt i det här med hur vi väljer att porträttera oss på internet.

Sociala medier och bloggar och bilder och dejting och nätverk och jävlar, vad man kan välja fritt vilka nyanser man vill visa upp. 

Jag blir rätt så ordentligt provocerad av alla duktiga individer som hinner med ett joggingpass innan frukost, lämnar barnen på dagis utan tjafs och jobbar på tåget innan det där viktiga mötet vid 8:30, och kommer fram utan kaffefläckar på slipsen och med skjortan ordentligt välstruken för att sedan göra sina åtta timmar och hinna till dagis innan de stänger, laga vegansk och ekologisk middag och läsa sagor och prata med barnen om hur deras dag har varit. Och vara så jävla fulla av mindfulness hela jävla tiden. 

Det är en jävla tur att jag inte har några barn. Jag hade väl förmodligen glömt dem inne på McDonalds medan jag pratade i telefon med någon på jobbet om något jag glömt på jobbet, samtidigt som jag spillde kaffe över hela mig själv.

Och så alla dessa andra individer, som gör lite tvärtom istället. Det är något trendigt i det också, tycker jag mig märka. Ensamstående föräldrar som berättar fritt och öppet om hur de misslyckas med vissa saker, men är tillräckligt samlade och välfungerande individer för att kunna ge sig själva en chans och inte ta allt på så jävla stort allvar. Och det är ju behagligt, måste jag säga. Men överallt tycker jag att jag saknar något. Jag tror att det är sårbarheten. Den som vi alla bär på i någon form, men som vi är livrädda för att visa. Ibland för att den är irrationell, ibland för att vi är rädda att bli dömda utifrån den, ibland för att vi inte vill erkänna att den finns, ens för oss själva. Och jag gör det också. Här också. Och jag maskerar det med ärlighet. Men här kommer en liten lista på saker som skrämmer skiten ur mig och ger mig ångest. Som gör att jag får svårt att andas om jag tänker på dem för länge.

Jag tvivlar ständigt på min egen begåvning och förmåga och tänker hela tiden att jag är en bedragare och att jag inte borde få gå den här utbildningen och jag bara väntar på att de ska komma på mig och kasta ut mig och jag är i perioder fullt och fast övertygad om att jag aldrig kommer att ta examen.

Om jag på något magiskt sätt lyckats ta mig igenom mina studier så kommer jag sannolikt aldrig att få, eller lyckas behålla, något jobb, eftersom min totala inkompetens kommer att lysa igenom så småningom och jag kommer att få sparken. Helst innan jag lyckas förstöra någon stackars klient helt fullständigt.

Jag är livrädd för att vara ensam resten av livet och jag tänker varje dag att det är något fel på mig och att jag inte är värd kärlek för om jag var det så skulle väl någon älska mig?

Jag kommer aldrig att få några barn (eftersom jag är omöjlig att älska) och om jag mot förmodan lyckas få det så kommer jag förmodligen att fucka till det så kraftigt att de blir ärrade för livet på grund av min totala och fullständiga livsinkompetens. Och plus att jag kommer att vara en gammal tant när barnet är i förskoleålder. Om det nånsin händer. Vilket det sannolikt inte kommer att göra.

Och några till grejer. Om min kropp och om sex och om att jag ibland säger och skriver saker som jag vet att jag förmodligen kommer att ångra att jag sa eller skrev om några år. Eftersom jag tidigare sagt och skrivit saker som jag skäms något helt otroligt för idag. Och träning och hälsa och jag borde verkligen gå till tandläkaren oftare och jag tror jag misslyckades med att gå på mitt senaste cellprov och det här med den jävla tobaken och det lilla missbruket och jävlar i min lilla låda. Men om jag ska gå igenom precis hela listan över allt som ger mig ångest och allt som jag är livrädd för, så blir det här inlägget alldeles för långt. Så det får räcka med de där. Det är de där som är de stora.

Så. There it is. Fy för i djävulen vad otrevligt det är. Men det är där. Och jag kommer att åka till jobbet i helgen i alla fall, och till skolan på måndag ändå, och jag kommer att jobba hårt som fan varenda jävla dag för att få det här livet att bli som jag vill att det ska vara, och jag kommer att njuta av det närhelst jag har möjlighet. Och gråta över det när det blir för jobbigt. Och sen börja om. För hur det än är så ska fanskapet levas. 

Sårbarheten

Allmänt En kommentar
 

Det finns något falskt i det här med hur vi väljer att porträttera oss på internet.

Sociala medier och bloggar och bilder och dejting och nätverk och jävlar, vad man kan välja fritt vilka nyanser man vill visa upp. 

Jag blir rätt så ordentligt provocerad av alla duktiga individer som hinner med ett joggingpass innan frukost, lämnar barnen på dagis utan tjafs och jobbar på tåget innan det där viktiga mötet vid 8:30, och kommer fram utan kaffefläckar på slipsen och med skjortan ordentligt välstruken för att sedan göra sina åtta timmar och hinna till dagis innan de stänger, laga vegansk och ekologisk middag och läsa sagor och prata med barnen om hur deras dag har varit. Och vara så jävla fulla av mindfulness hela jävla tiden. 

Det är en jävla tur att jag inte har några barn. Jag hade väl förmodligen glömt dem inne på McDonalds medan jag pratade i telefon med någon på jobbet om något jag glömt på jobbet, samtidigt som jag spillde kaffe över hela mig själv.

Och så alla dessa andra individer, som gör lite tvärtom istället. Det är något trendigt i det också, tycker jag mig märka. Ensamstående föräldrar som berättar fritt och öppet om hur de misslyckas med vissa saker, men är tillräckligt samlade och välfungerande individer för att kunna ge sig själva en chans och inte ta allt på så jävla stort allvar. Och det är ju behagligt, måste jag säga. Men överallt tycker jag att jag saknar något. Jag tror att det är sårbarheten. Den som vi alla bär på i någon form, men som vi är livrädda för att visa. Ibland för att den är irrationell, ibland för att vi är rädda att bli dömda utifrån den, ibland för att vi inte vill erkänna att den finns, ens för oss själva. Och jag gör det också. Här också. Och jag maskerar det med ärlighet. Men här kommer en liten lista på saker som skrämmer skiten ur mig och ger mig ångest. Som gör att jag får svårt att andas om jag tänker på dem för länge.

Jag tvivlar ständigt på min egen begåvning och förmåga och tänker hela tiden att jag är en bedragare och att jag inte borde få gå den här utbildningen och jag bara väntar på att de ska komma på mig och kasta ut mig och jag är i perioder fullt och fast övertygad om att jag aldrig kommer att ta examen.

Om jag på något magiskt sätt lyckats ta mig igenom mina studier så kommer jag sannolikt aldrig att få, eller lyckas behålla, något jobb, eftersom min totala inkompetens kommer att lysa igenom så småningom och jag kommer att få sparken. Helst innan jag lyckas förstöra någon stackars klient helt fullständigt.

Jag är livrädd för att vara ensam resten av livet och jag tänker varje dag att det är något fel på mig och att jag inte är värd kärlek för om jag var det så skulle väl någon älska mig?

Jag kommer aldrig att få några barn (eftersom jag är omöjlig att älska) och om jag mot förmodan lyckas få det så kommer jag förmodligen att fucka till det så kraftigt att de blir ärrade för livet på grund av min totala och fullständiga livsinkompetens. Och plus att jag kommer att vara en gammal tant när barnet är i förskoleålder. Om det nånsin händer. Vilket det sannolikt inte kommer att göra.

Och några till grejer. Om min kropp och om sex och om att jag ibland säger och skriver saker som jag vet att jag förmodligen kommer att ångra att jag sa eller skrev om några år. Eftersom jag tidigare sagt och skrivit saker som jag skäms något helt otroligt för idag. Och träning och hälsa och jag borde verkligen gå till tandläkaren oftare och jag tror jag misslyckades med att gå på mitt senaste cellprov och det här med den jävla tobaken och det lilla missbruket och jävlar i min lilla låda. Men om jag ska gå igenom precis hela listan över allt som ger mig ångest och allt som jag är livrädd för, så blir det här inlägget alldeles för långt. Så det får räcka med de där. Det är de där som är de stora.

Så. There it is. Fy för i djävulen vad otrevligt det är. Men det är där. Och jag kommer att åka till jobbet i helgen i alla fall, och till skolan på måndag ändå, och jag kommer att jobba hårt som fan varenda jävla dag för att få det här livet att bli som jag vill att det ska vara, och jag kommer att njuta av det närhelst jag har möjlighet. Och gråta över det när det blir för jobbigt. Och sen börja om. För hur det än är så ska fanskapet levas.