Alltså… Man är ju två när man knullar. Oftast, om jag har förstått det rätt. Även om varianter på det där förstås förekommer. Så då undrar jag lite varför det är jag, som kvinna, som måste vara den ansvarstagande parten? Hur fan är det möjligt att det så ofta är jag som är ansvarig för att det inte görs tveksamma riskanalyser och fattas tvivelaktiga beslut när kåtheten hänger tung i luften och två personer inte vill någonting annat än komma varandra så nära som det är fysiskt möjligt? JAG är ju för djävulen lika kåt som han! Det är faktiskt inte så att män har exklusivitet på att fatta idiotiska beslut när de är sexuellt upphetsade. Och det är inte heller så att det är omöjligt att fatta vettiga beslut när en är kåt. Jag har gjort bägge.

Jag förstår att ni kanske tänker att det värsta som kan hända är att ni tvingas äta en antibiotikakur på ett par veckor om olyckan skulle vara framme. Jag förstår att ni kanske inte känner någon som helst skam i att tvingas kontakta era sexuella partners från det senaste året och lämna det glädjande beskedet att de också måste gå och klamydiatesta sig. Well. Här kommer några grejer som jag tänker på, när jag tänker på konsekvenser.

”Hej, fantastiska man som jag valt att vara naken med för att jag tycker att du är underbar. Jo, det är så att jag kanske har smittat dig med en könssjukdom. Eller så är det du som har smittat mig. Jag vet inte så noga, men jag har en i alla fall, så det finns en risk att  du också har det. Ja, det stämmer, jag har legat med andra än du. Ja, utan kondom. Jo, du är visst speciell. Ok, det går bra att du är sur. Nej, jag ska aldrig höra av mig igen.”

När en tar alla de andra testerna också, och den vidriga väntan på hiv-resultatet. 2 veckor av ångest.

När en inser att en är gravid. Kanske är det ett lätt beslut. Kanske är det inte det. Ambivalensen.

När en bestämmer sig för att göra en abort och känner sig som den ensammaste personen i världen. Ska jag berätta? Jag har ju redan bestämt vad jag ska göra, och hans åsikt är irrelevant. Så varför ska jag berätta? Vad ska han göra med den informationen? Varför vill jag att han ska veta? Det är ju inte som om han kan göra något åt det. Och han kommer förmodligen också att känna saker. När en inser att det enda skälet till att en vill berätta är för att någon ska dela ångesten med en. Att en inte ska vara så satans ensam. Insikten om hur egocentrisk en är.

Det logistiska aber som en abort innebär. Föst att försöka få tag i någon på telefon. Sedan att boka en tid, som för övrigt aldrig är ”kan du komma imorgon” utan snarare 10-14 dagar fram i tiden. Kul att gå omkring och bli mer gravid liksom. Bröst som ömmar, en libido som svajar, med lite otur illamående och kanske hinner det tillochmed bli lite mage. Kul. Sen ska det göras. Då kan en antingen riskera livhanken och bli sövd samtidigt som de gräver omkring inuti en. ”Skrapning”. Låter ju trivsamt. Eller så får en piller som avbryter graviditeten. Det innebär i praktiken att man framkallar missfall, vilket innebär blödning. Ibland med klumpar. Ibland ganska mycket. Det är tydligen förbjudet att använda tampong i tio dagar efter det.

En bra sak är att en får äta nutella med fingrarna direkt ur burken vid graviditet, oavsett om den är oönskad eller inte.

Alla responser en kan få. Det finns så mycket dumt. Tips på två som alltid är rätt är ”Är du ok?” och ”Kan jag göra något?”. Jag hade önskat mig ”Vill du att jag ska komma över?”, men det är ju bara jag. Det kan komma så otroligt mycket dumt. Tips på saker som kan vara vettigt att undvika att säga:

”Är du säker på att det är jag?” Meh. Idiot. Annars hade jag väl inte ringt dig? Eller?

”Men hur har det gått till? Jag kom ju på det där andra, superfiffiga stället.” Men INTE FAN VET VÄL JAG?? Du läcker väl, ditt jävla klossmongo. Vad är det för idiotisk fråga? Och hur fan ska jag svara på det tycker du?

”Oj. Nu blir jag lite nervös/rädd.” Mm… det är så dags nu hörrudu.

Det finns säkert tusen till. Kan vi inte bara vara överens om att ni begränsar er till de två som faktiskt funkar, alltid? Man kan prata om allt det där andra senare. Inte allt kanske, förresten. Men mycket.

 

Jag har alltid kondomer i väskan. Och jag säger alltid till om kondomer. Det är självklart för mig. Jag får ibland motfrågan om jag inte äter p-piller. Suck. Nej, jag stoppar inte i mig en massa hormoner som fuckar upp en massa andra saker bara för att vi ska knulla utan kondom och ändå riskera könssjukdomar. Och jag vill fucking inte prata om det! Inte där och inte då. Vill du veta mer om mina tankar kring det där så kan vi ta det över en middag eller en fika. Men inte när jag vill knulla. En sådan diskussion är ett mycket effektivt sätt att döda min kåthet. Och. Det är ju helt sjukt att det ens är ett argument. Jag fattar det som om män är mer rädda för graviditeter än för könssjukdomar, medan jag är mer rädd för könssjukdomar än för graviditeter. Eftersom könssjukdomar kan förstöra mina chanser att någonsin bli gravid. Medan de flesta män tydligen mest är livrädda för att någon ska påtvinga dem ett föräldraskap de inte vill ha. Men ändå inte så rädda att de kan tänka sig att ta lite ansvar under själva knullandet. Det är så skevt och så jävla konstigt.  

Det absolut osexigaste jag vet är när jag tvingas avbryta, mitt i kåt-mode, för att ha en diskussion om att jag inte vill bli gravid, och att jag inte är så sugen på att få några könssjukdomar. Jag vill absolut inte prata om det då. Och jag vill inte prata om hur många andra partners jag har eller har haft på sistone, och jag vill verkligen inte prata om dina. Och hur kommer det sig att du tror att jag bara ligger med dig förresten? Eller att jag skulle kunna tänka mig att inte skydda mig med dig, fast jag skyddar mig med alla andra? När det är så fånigt tydligt att du föredrar att inte skydda dig, och jag har ingen aning om hur många partners du har. Ju tydligare det blir att du inte vill skydda dig, desto mer intresserad blir jag av skydd.

Och de män som bara plockar fram skydd utan att jag ens behöver säga något. Ni är så lätträknade men jävlar vad jag älskar er. Ansvar och respekt. Sexigt så inihelvete.

 

Nästa snubbe som knorrar när jag säger att jag vill skydda mig åker fan ut i trapphuset. Direkt. Jävla idioter.  

Safe is the new sexy

Allmänt En kommentar
 

Alltså… Man är ju två när man knullar. Oftast, om jag har förstått det rätt. Även om varianter på det där förstås förekommer. Så då undrar jag lite varför det är jag, som kvinna, som måste vara den ansvarstagande parten? Hur fan är det möjligt att det så ofta är jag som är ansvarig för att det inte görs tveksamma riskanalyser och fattas tvivelaktiga beslut när kåtheten hänger tung i luften och två personer inte vill någonting annat än komma varandra så nära som det är fysiskt möjligt? JAG är ju för djävulen lika kåt som han! Det är faktiskt inte så att män har exklusivitet på att fatta idiotiska beslut när de är sexuellt upphetsade. Och det är inte heller så att det är omöjligt att fatta vettiga beslut när en är kåt. Jag har gjort bägge.

Jag förstår att ni kanske tänker att det värsta som kan hända är att ni tvingas äta en antibiotikakur på ett par veckor om olyckan skulle vara framme. Jag förstår att ni kanske inte känner någon som helst skam i att tvingas kontakta era sexuella partners från det senaste året och lämna det glädjande beskedet att de också måste gå och klamydiatesta sig. Well. Här kommer några grejer som jag tänker på, när jag tänker på konsekvenser.

”Hej, fantastiska man som jag valt att vara naken med för att jag tycker att du är underbar. Jo, det är så att jag kanske har smittat dig med en könssjukdom. Eller så är det du som har smittat mig. Jag vet inte så noga, men jag har en i alla fall, så det finns en risk att  du också har det. Ja, det stämmer, jag har legat med andra än du. Ja, utan kondom. Jo, du är visst speciell. Ok, det går bra att du är sur. Nej, jag ska aldrig höra av mig igen.”

När en tar alla de andra testerna också, och den vidriga väntan på hiv-resultatet. 2 veckor av ångest.

När en inser att en är gravid. Kanske är det ett lätt beslut. Kanske är det inte det. Ambivalensen.

När en bestämmer sig för att göra en abort och känner sig som den ensammaste personen i världen. Ska jag berätta? Jag har ju redan bestämt vad jag ska göra, och hans åsikt är irrelevant. Så varför ska jag berätta? Vad ska han göra med den informationen? Varför vill jag att han ska veta? Det är ju inte som om han kan göra något åt det. Och han kommer förmodligen också att känna saker. När en inser att det enda skälet till att en vill berätta är för att någon ska dela ångesten med en. Att en inte ska vara så satans ensam. Insikten om hur egocentrisk en är.

Det logistiska aber som en abort innebär. Föst att försöka få tag i någon på telefon. Sedan att boka en tid, som för övrigt aldrig är ”kan du komma imorgon” utan snarare 10-14 dagar fram i tiden. Kul att gå omkring och bli mer gravid liksom. Bröst som ömmar, en libido som svajar, med lite otur illamående och kanske hinner det tillochmed bli lite mage. Kul. Sen ska det göras. Då kan en antingen riskera livhanken och bli sövd samtidigt som de gräver omkring inuti en. ”Skrapning”. Låter ju trivsamt. Eller så får en piller som avbryter graviditeten. Det innebär i praktiken att man framkallar missfall, vilket innebär blödning. Ibland med klumpar. Ibland ganska mycket. Det är tydligen förbjudet att använda tampong i tio dagar efter det.

En bra sak är att en får äta nutella med fingrarna direkt ur burken vid graviditet, oavsett om den är oönskad eller inte.

Alla responser en kan få. Det finns så mycket dumt. Tips på två som alltid är rätt är ”Är du ok?” och ”Kan jag göra något?”. Jag hade önskat mig ”Vill du att jag ska komma över?”, men det är ju bara jag. Det kan komma så otroligt mycket dumt. Tips på saker som kan vara vettigt att undvika att säga:

”Är du säker på att det är jag?” Meh. Idiot. Annars hade jag väl inte ringt dig? Eller?

”Men hur har det gått till? Jag kom ju på det där andra, superfiffiga stället.” Men INTE FAN VET VÄL JAG?? Du läcker väl, ditt jävla klossmongo. Vad är det för idiotisk fråga? Och hur fan ska jag svara på det tycker du?

”Oj. Nu blir jag lite nervös/rädd.” Mm… det är så dags nu hörrudu.

Det finns säkert tusen till. Kan vi inte bara vara överens om att ni begränsar er till de två som faktiskt funkar, alltid? Man kan prata om allt det där andra senare. Inte allt kanske, förresten. Men mycket.

 

Jag har alltid kondomer i väskan. Och jag säger alltid till om kondomer. Det är självklart för mig. Jag får ibland motfrågan om jag inte äter p-piller. Suck. Nej, jag stoppar inte i mig en massa hormoner som fuckar upp en massa andra saker bara för att vi ska knulla utan kondom och ändå riskera könssjukdomar. Och jag vill fucking inte prata om det! Inte där och inte då. Vill du veta mer om mina tankar kring det där så kan vi ta det över en middag eller en fika. Men inte när jag vill knulla. En sådan diskussion är ett mycket effektivt sätt att döda min kåthet. Och. Det är ju helt sjukt att det ens är ett argument. Jag fattar det som om män är mer rädda för graviditeter än för könssjukdomar, medan jag är mer rädd för könssjukdomar än för graviditeter. Eftersom könssjukdomar kan förstöra mina chanser att någonsin bli gravid. Medan de flesta män tydligen mest är livrädda för att någon ska påtvinga dem ett föräldraskap de inte vill ha. Men ändå inte så rädda att de kan tänka sig att ta lite ansvar under själva knullandet. Det är så skevt och så jävla konstigt.  

Det absolut osexigaste jag vet är när jag tvingas avbryta, mitt i kåt-mode, för att ha en diskussion om att jag inte vill bli gravid, och att jag inte är så sugen på att få några könssjukdomar. Jag vill absolut inte prata om det då. Och jag vill inte prata om hur många andra partners jag har eller har haft på sistone, och jag vill verkligen inte prata om dina. Och hur kommer det sig att du tror att jag bara ligger med dig förresten? Eller att jag skulle kunna tänka mig att inte skydda mig med dig, fast jag skyddar mig med alla andra? När det är så fånigt tydligt att du föredrar att inte skydda dig, och jag har ingen aning om hur många partners du har. Ju tydligare det blir att du inte vill skydda dig, desto mer intresserad blir jag av skydd.

Och de män som bara plockar fram skydd utan att jag ens behöver säga något. Ni är så lätträknade men jävlar vad jag älskar er. Ansvar och respekt. Sexigt så inihelvete.

 

Nästa snubbe som knorrar när jag säger att jag vill skydda mig åker fan ut i trapphuset. Direkt. Jävla idioter.  

 
Random dude vid busshållsplats t-centralen en sen fredag natt tänder min cigarett som conversationstarter. Utbyte av artighetsfraser följs av följande dialog:
 
Random dude: "Kan jag få veta vad du heter på Facebook?"
Jag: "Nej"
Dude: "Vi kan ta en fika nån dag."
Jag: "Nej"
Dude: "Vi kan ta en promenad nån dag."
Jag: "Nej"
Dude: "Har du What's app?"
Jag: "Nej"
Dude: "Vi kan gå ut någon dag"
Jag: "Nej"
Dude: "Är du gift?"
Jag: "Nej"
Dude: "Varför inte det?"
Jag: "För att jag inte vill gifta mig."
Dude: "Men alla kvinnor vill gifta sig"
Jag: "Inte jag. Är du gift?"
Dude: "Nej"
Jag: "Varför inte det?"
Dude: "Jag har inte träffat rätt kvinna"
Jag: "Våra tankar kring det där skiljer sig lite då."
Dude: "Vi kan träffas"
Jag: "Nej"
Dude: "Varför inte då?"
Jag: "För att jag inte vill."
Dude: "Gillar du tjejer?"
Jag: "Jag förstår inte riktigt hur det är relevant men nej, inte så." (Jag hade såklart kunnat hålla en lång föreläsning här om hur jag tänker på sexualitet, att jag inte behöver redovisa min läggning för honom, att hans chanser eller snarare icke-chanser att få ligga med mig inte hade någonting med mina eventuella preferenser gällande kön att göra, osv. Men jag orkade liksom inte, för jag tvivlade starkt på att han skulle förstå vad jag sa.)
Dude: "Men då kan vi träffas."
Jag: "Nej"
Dude: "Varför inte?"
Jag: "För att jag inte vill."
 
Bussen kommer, jag går på först. Han följer naturligtvis efter och sätter sig i sätet bredvid mig, trots att bussfan nästan är tom. Han loopar ovan dialog, sitter onödigt nära, och tar sig dessutom friheten att pilla på mina händer. Medan jag upprepar mina "nej", och "jag vill inte", funderar jag på vad en adekvat reaktion är. Och är lite irriterad för att "nej" och "jag vill inte" tydligen inte är tillräckligt för att han ska förstå att jag inte vill. Jag låter min fantasi snudda vid tanken på att knuffa honom så att han ramlar på rygg ner i gången mellan sätena, eller kanske lyfta honom i halsen till en annan plats. Inser fort att det är för mycket våld och inte försvarbart. Fast jag egentligen inte tycker det. Men om han anmäler mig så är det ju inte min åsikt som räknas, och det ställer ju till det. Han har ju inte gjort mig illa. Det finns någon typ av proportionalitetsprincip som jag nog måste förhålla mig till. Men jävlar vad jag lessnar på honom och tycker att han förtjänar ett kok stryk, egentligen. 
Hur som helst, efter 20 minuter av "nej", "jag vill inte", och "sluta", tar jag till sist tar i hans handleder när han försöker smeka mina händer, och håller dem i ett fast grepp samtidigt som jag ser honom rakt i ögonen och säger:
"Du, nu måste du sluta. Det är inte roligt längre. Lägg av. På riktigt. Jag. Vill. Inte."
DÅ BLIR HAN SUR!!! I och för sig så resulterar det i att han lommar iväg och sätter sig någon annanstans, vilket ju var målbilden. Men där sitter han sedan och glor surt (sårat, argt, ledset, inte fan vet jag) på mig resten av bussresan. Vad fan är det för fel på folk??
 
Det som slår mig är att jag, som ju gott och väl passerat 30 i ålder och dessutom är väl känd i de kretsar där jag rör mig för att kunna ta hand om mig själv och framförallt inte är rädd att säga vad jag tycker, tycker att det här är lite svårt! När går han över gränsen och vad är en adekvat reaktion från min sida? Räcker det inte med att säga nej och att jag inte vill? Är det mest underlag för diskussion istället för, som jag i mitt naiva sinne tänker, fasta och tydliga markeringar och uttalanden?
Jag tänker att om det är lurigt för mig, som är vuxen, så lär det ju vara ännu lurigare om man är en flicka i tonåren.
 
Vad fint det skulle vara om inga män gjorde så här. Jävlar vad fint det skulle vara.  

A pretty girl never lights her own cigarette

Allmänt Kommentera
 
Random dude vid busshållsplats t-centralen en sen fredag natt tänder min cigarett som conversationstarter. Utbyte av artighetsfraser följs av följande dialog:
 
Random dude: "Kan jag få veta vad du heter på Facebook?"
Jag: "Nej"
Dude: "Vi kan ta en fika nån dag."
Jag: "Nej"
Dude: "Vi kan ta en promenad nån dag."
Jag: "Nej"
Dude: "Har du What's app?"
Jag: "Nej"
Dude: "Vi kan gå ut någon dag"
Jag: "Nej"
Dude: "Är du gift?"
Jag: "Nej"
Dude: "Varför inte det?"
Jag: "För att jag inte vill gifta mig."
Dude: "Men alla kvinnor vill gifta sig"
Jag: "Inte jag. Är du gift?"
Dude: "Nej"
Jag: "Varför inte det?"
Dude: "Jag har inte träffat rätt kvinna"
Jag: "Våra tankar kring det där skiljer sig lite då."
Dude: "Vi kan träffas"
Jag: "Nej"
Dude: "Varför inte då?"
Jag: "För att jag inte vill."
Dude: "Gillar du tjejer?"
Jag: "Jag förstår inte riktigt hur det är relevant men nej, inte så." (Jag hade såklart kunnat hålla en lång föreläsning här om hur jag tänker på sexualitet, att jag inte behöver redovisa min läggning för honom, att hans chanser eller snarare icke-chanser att få ligga med mig inte hade någonting med mina eventuella preferenser gällande kön att göra, osv. Men jag orkade liksom inte, för jag tvivlade starkt på att han skulle förstå vad jag sa.)
Dude: "Men då kan vi träffas."
Jag: "Nej"
Dude: "Varför inte?"
Jag: "För att jag inte vill."
 
Bussen kommer, jag går på först. Han följer naturligtvis efter och sätter sig i sätet bredvid mig, trots att bussfan nästan är tom. Han loopar ovan dialog, sitter onödigt nära, och tar sig dessutom friheten att pilla på mina händer. Medan jag upprepar mina "nej", och "jag vill inte", funderar jag på vad en adekvat reaktion är. Och är lite irriterad för att "nej" och "jag vill inte" tydligen inte är tillräckligt för att han ska förstå att jag inte vill. Jag låter min fantasi snudda vid tanken på att knuffa honom så att han ramlar på rygg ner i gången mellan sätena, eller kanske lyfta honom i halsen till en annan plats. Inser fort att det är för mycket våld och inte försvarbart. Fast jag egentligen inte tycker det. Men om han anmäler mig så är det ju inte min åsikt som räknas, och det ställer ju till det. Han har ju inte gjort mig illa. Det finns någon typ av proportionalitetsprincip som jag nog måste förhålla mig till. Men jävlar vad jag lessnar på honom och tycker att han förtjänar ett kok stryk, egentligen. 
Hur som helst, efter 20 minuter av "nej", "jag vill inte", och "sluta", tar jag till sist tar i hans handleder när han försöker smeka mina händer, och håller dem i ett fast grepp samtidigt som jag ser honom rakt i ögonen och säger:
"Du, nu måste du sluta. Det är inte roligt längre. Lägg av. På riktigt. Jag. Vill. Inte."
DÅ BLIR HAN SUR!!! I och för sig så resulterar det i att han lommar iväg och sätter sig någon annanstans, vilket ju var målbilden. Men där sitter han sedan och glor surt (sårat, argt, ledset, inte fan vet jag) på mig resten av bussresan. Vad fan är det för fel på folk??
 
Det som slår mig är att jag, som ju gott och väl passerat 30 i ålder och dessutom är väl känd i de kretsar där jag rör mig för att kunna ta hand om mig själv och framförallt inte är rädd att säga vad jag tycker, tycker att det här är lite svårt! När går han över gränsen och vad är en adekvat reaktion från min sida? Räcker det inte med att säga nej och att jag inte vill? Är det mest underlag för diskussion istället för, som jag i mitt naiva sinne tänker, fasta och tydliga markeringar och uttalanden?
Jag tänker att om det är lurigt för mig, som är vuxen, så lär det ju vara ännu lurigare om man är en flicka i tonåren.
 
Vad fint det skulle vara om inga män gjorde så här. Jävlar vad fint det skulle vara.  
 

Så. Jag åker genom kommunalt genom Stockholm. Jag vill inte åka hem men jag vet inte vart jag vill åka. Jag lyssnar på amerikansk punkpop i hörlurar för att försöka tona ner kaoset i min kropp. Det kryper under huden. Jag suger på mina läppar, de är svullna efter för mycket beröring, efter att jag med tänderna letat efter hudflikar att bita tag i, att dra bort. Jag undviker att möta blickarna hos mina medresenärer, tänker att paniken och ångesten och min totala längtan kanske syns i mina ögon. En man möter min blick och håller den i några sekunder. Lite för länge. Jag blundar. Inte alldeles utan ansträngning.

Det är som en klåda som jag inte kommer åt att klia.

Jag fick min sista fix imorse. En av två. Den första vid sex på morgonen, den andra vid nio. Jag fick två igår kväll. Direkt efter varandra. Jag borde vara mätt. Nöjd. Behovet stillat. Klådan kliad. Så är det inte. Jag kan inte fokusera. Kan inte sluta tänka på det. Det är som ett ständigt närvarande brus. En längtan. Ingenting kan ta udden av det, utom en ny fix. Jag åker hem och ger mig själv det näst bästa. Jävla metadon när det enda jag vill ha är horse. Det lindrar i fem minuter ungefär och sen är jag igång igen. Kan inte sitta still, kan inte fokusera, vill inte vara hemma men har ingenstans att ta vägen.

Jag är beredd att göra nästan vad som helst för att bli kvitt känslan av… att paniken lurar under ytan. Att jag vill kräkas. Att jag vill springa naken längs drottninggatan, hämningslöst vrålande hädelser och svordomar i ansiktet på oskyldiga, strosande söndagsshoppare. Att jag vill bada naken i stockholms ström i november. Att jag vill att någon ska piska min hud tills jag är så skinnflådd att allt som finns där innanför absolut måste pysa ut genom sprickorna. Den jävla obehagskänslan som har byggt bo under min hud. Som vägglöss eller små, små spindlar. Under precis hela huden. Jag blir fucking inte kvitt det utan att ge vika för behovet. Jag har offrat en stor del av min värdighet och är beredd att ge mer av den för att få knarka mer. Stilla det jävla obehaget. Klia den jävla klådan. Jag tänker inte längre på min egen säkerhet. Berättar oftast inte längre för andra var jag är, med vem, eller hur länge jag avser vara borta. För jag vill inte att de ska veta hur ofta jag gör det. Att det har spårat ur. Att jag håller på att spåra ur. Att jag inte längre kan kontrollera det.

Det som från början fungerade jättebra som strategi för att hantera ensamheten har nu vuxit till sig och blivit en best, ett överdimensionerat monster i ett koppel som inte kommer att hålla.

Jag vet inte om jag kan sluta. För jag vet inte om jag vill sluta. Jag vill bara inte vara ensam längre.    

It's like heroin

Allmänt En kommentar
 

Så. Jag åker genom kommunalt genom Stockholm. Jag vill inte åka hem men jag vet inte vart jag vill åka. Jag lyssnar på amerikansk punkpop i hörlurar för att försöka tona ner kaoset i min kropp. Det kryper under huden. Jag suger på mina läppar, de är svullna efter för mycket beröring, efter att jag med tänderna letat efter hudflikar att bita tag i, att dra bort. Jag undviker att möta blickarna hos mina medresenärer, tänker att paniken och ångesten och min totala längtan kanske syns i mina ögon. En man möter min blick och håller den i några sekunder. Lite för länge. Jag blundar. Inte alldeles utan ansträngning.

Det är som en klåda som jag inte kommer åt att klia.

Jag fick min sista fix imorse. En av två. Den första vid sex på morgonen, den andra vid nio. Jag fick två igår kväll. Direkt efter varandra. Jag borde vara mätt. Nöjd. Behovet stillat. Klådan kliad. Så är det inte. Jag kan inte fokusera. Kan inte sluta tänka på det. Det är som ett ständigt närvarande brus. En längtan. Ingenting kan ta udden av det, utom en ny fix. Jag åker hem och ger mig själv det näst bästa. Jävla metadon när det enda jag vill ha är horse. Det lindrar i fem minuter ungefär och sen är jag igång igen. Kan inte sitta still, kan inte fokusera, vill inte vara hemma men har ingenstans att ta vägen.

Jag är beredd att göra nästan vad som helst för att bli kvitt känslan av… att paniken lurar under ytan. Att jag vill kräkas. Att jag vill springa naken längs drottninggatan, hämningslöst vrålande hädelser och svordomar i ansiktet på oskyldiga, strosande söndagsshoppare. Att jag vill bada naken i stockholms ström i november. Att jag vill att någon ska piska min hud tills jag är så skinnflådd att allt som finns där innanför absolut måste pysa ut genom sprickorna. Den jävla obehagskänslan som har byggt bo under min hud. Som vägglöss eller små, små spindlar. Under precis hela huden. Jag blir fucking inte kvitt det utan att ge vika för behovet. Jag har offrat en stor del av min värdighet och är beredd att ge mer av den för att få knarka mer. Stilla det jävla obehaget. Klia den jävla klådan. Jag tänker inte längre på min egen säkerhet. Berättar oftast inte längre för andra var jag är, med vem, eller hur länge jag avser vara borta. För jag vill inte att de ska veta hur ofta jag gör det. Att det har spårat ur. Att jag håller på att spåra ur. Att jag inte längre kan kontrollera det.

Det som från början fungerade jättebra som strategi för att hantera ensamheten har nu vuxit till sig och blivit en best, ett överdimensionerat monster i ett koppel som inte kommer att hålla.

Jag vet inte om jag kan sluta. För jag vet inte om jag vill sluta. Jag vill bara inte vara ensam längre.