1989. Jag är åtta år gammal och min favoritfilm är Disneys ”Den lilla sjöjungfrun”. Jag ser den på vhs så många gånger att bandet till slut slutar fungera pga slitage. Eller så förstörde mamma det kanske när jag låg och sov vid något tillfälle. Idag förstår jag om hon lessnade men då var jag naturligtvis förkrossad över att filmen var trasig. De flesta som har barn fattar det här tror jag. Det är helt galet hur vissa barn fullständigt fastnar i sina favoritfilmer, och kan se dem om och om och om igen. Och igen.
Jag älskade sjöjungfrun. Sissel hade den vackraste rösten jag någonsin hört. Jag önskade hett och intensivt (långt upp i tonåren) att jag på något magiskt sätt skulle vakna en morgon med röst som en ängel och midjelångt, tjockt, svallande, och klarrött hår. Det ledde till några mindre lyckade experiment med hårfärgningsprodukter inköpta på ica någonstans i trettonårsåldern. Stackars min mamma. Inte konstigt att hon förstörde filmen. Om det nu var så att hon gjorde det. Jag vet inte om det var så. Men jag vet att jag hade gjort det.
Hur som helst. Fullkomlig och total kärlek var det enda jag kände. Jag minns inte att jag en endaste gång reflekterade över att sjöjungfrun inte var helt svensk. Inte en enda gång. Kanske för att det inte spelade någon roll? För det gör det ju inte. Såklart. Men när jag var åtta så reflekterade jag inte ens över sjöjungfruns ursprung. Jag var nog en bättre människa då. Det spelar fortfarande ingen roll, men det retar mig att jag märker det nu. Tydligt. Ja. Det är intressant.
Någonstans i 25-årsåldern, när sjöjungfrun bleknat till ett vackert men ganska avlägset minne pratade jag med en kollega om hennes dotter och favoritfilmen, som just då var ”Bolt” (som för övrigt också är en helt underbar film). Samtalet gled in på våra egna favoriter och när jag nämnde sjöjungfrun skrattade min kollega högt. Och sedan gav hon mig ett lager till av den.
Kolla på den här länken om du vill ändra minnet för evigt. Eller inte ändra, men lägga på ett lager kanske. Ett lager av norsk-polsk-nånting brytning. Det är hysteriskt roligt också.
Men ja. Sensmoralen i historien är väl att vi är bra från början, och sen blir vi långsamt mer och mer äckliga ju äldre vi blir.