Monogami

Kommentera
 

Det har alltid varit så självklart på något sätt. Man träffar någon man tycker om och så blir man ihop och så kanske man flyttar ihop för att man ändå sover hos varandra hela tiden och sen kommer man att vilja yngla av sig och så blir man gravid och sen… Jamen sen då?

Min föreställning har alltid varit att man ska vara ihop sen. Hjälpas åt med ungar, pusha varandra framåt i både personlig och yrkesmässig karriär, vara ett team liksom. Jag har inte riktigt tänkt att det skulle kunna vara på något annat sätt. Förrän nyligen. Det är inte alls särskilt självklart nånting längre, tycker jag.

För vad händer med sex? Och vad händer med förälskelser? Är det naivt att tro att det går att ha en kärleksfull och sexuell relation med samma person hela livet? Och vad händer med utveckling om man råkar utvecklas åt olika håll och vilja olika saker? Vad skulle det egentligen kunna innebära att vara någons livskamrat? Och varför i hela friden är kravet och dealbreakern i sammanhanget att man inte får ligga med någon annan?

Jag fattar. Såklart. Jag gillar inte heller tanken på att min partner ska vilja ha sex med andra. Inte det minsta. Och jag gillar inte att behöva fundera på varför jag inte räcker till och vad det är någon annan har, som jag inte kan erbjuda. Men måste det verkligen vara så? Vem har bestämt att sex är samma sak som intimitet eller kärlek eller engagemang? Vem är det som har bestämt att man efter tio år tillsammans, när man kanske behöver ett äventyr för att känna sig lite levande, inte kan ha en sexuell affär utifrån ett tydligt och gemensamt regelverk?

Bara genom att skriva det så skriker hela min kropp rakt ut och jag känner instinktiv motvilja och ett lager av obehag direkt under huden. Jag vet inte om jag fixar det. Det är för mycket svartsjuka, avundsjuka, rädsla och känslor av otillräcklighet och ensamhet och avvisande och det är hemskt. Och ändå kan jag inte låta bli att undra om det är möjligt. Om jag hade börjat tänka på det här några år tidigare, på vad det egentligen innebär att vara någons livskamrat och hur den kravspecen skulle se ut för mig, så hade mitt liv kanske sett annorlunda ut idag. Det får jag aldrig veta.

Tidigare i veckan berättade en av de män jag dejtar att en av de tjejer han träffat förut hört av sig. Och velat träffa (ligga med) honom. Hans svar hade, enligt uppgift, varit att han träffar någon (mig) just nu, och att om de skulle kunna träffas så skulle vi i så fall träffas alla tre.

Det här ställer till det för mig på flera sätt. 1. Vaffan? När fan blev vi exclusive? Är det meningen att jag ska berätta för honom att jag träffar andra? 2. Jag kan fan inte vara exclusive med någon som jag inte kan träffa (läs; ligga med) minst tre-fyra dagar i veckan. Vi ses ju typ en dag i veckan. Max! Hur går det ihop för honom? Jag fattar inte. 3. Jag vet inte om jag är så jävla pepp på att han vill knulla andra tjejer, oavsett om jag är i samma rum eller inte. Är jag sur och svår då? 4. Vad är dealen med det här jävla tjej-sexet? Damn you porn! Jag vet inte om jag är så sugen på att ha sex med en individ jag aldrig träffat förut, bara för att min kille (eller vad fan han nu är för något) vill det.   

Men också. Jag ligger ju med andra. Det betyder inte att han inte duger. Ändå är det svårt för mig att tänka att det är likadant för honom. Jag tror att det har att göra med att han påpekar att han sagt till henne att han träffar någon, och jag undrar om det är ett krav på monogami även från min sida, trots att vi aldrig pratat om det. Och att han tänker att det är ok att ligga med andra kvinnor så länge som jag är närvarande. Men chansen att jag får bjuda in fler män i sovrummet är nog rätt så liten. Eller. Inte nog. Den är det. Vi har pratat om det på ett lekfullt sätt och han är tydlig med att det är svårt för honom.

Det jag vet är att jag tycker att det kan vara värt att prata med sin partner om vilken typ av relation man vill ha, och vad det innebär att vara någons livskamrat och vilka krav som är rimliga att ställa. Man kan ju också prova att göra saker på okonventionella sätt, och sedan försöka utvärdera hur det fungerar rent känslomässigt. Jag tycker nog att det är rimligt att försöka skräddarsy sina relationer för att få dem att fungera så väl som möjligt.

Men redan? Really? Vi har aldrig träffats i en social kontext. Alltid bara han och jag. Jag har ingen aning om ifall jag vill ha en pojkvän/flickvän relation med honom. Och vad betyder det ens? Och är det rimligt att kräva någon på monogami innan man ens pratat om vilken typ av relation man ska ha?

Och är det verkligen rimligt att kräva trohet av någon och föreslå en trekant i samma mening?

Ja ni hör ju. Förvirringen är total. Jag ska tänka mer på det här. Och prata med honom. Jag kanske återkommer i ämnet när saker klarnar något.