It's like heroin

En kommentar
 

Så. Jag åker genom kommunalt genom Stockholm. Jag vill inte åka hem men jag vet inte vart jag vill åka. Jag lyssnar på amerikansk punkpop i hörlurar för att försöka tona ner kaoset i min kropp. Det kryper under huden. Jag suger på mina läppar, de är svullna efter för mycket beröring, efter att jag med tänderna letat efter hudflikar att bita tag i, att dra bort. Jag undviker att möta blickarna hos mina medresenärer, tänker att paniken och ångesten och min totala längtan kanske syns i mina ögon. En man möter min blick och håller den i några sekunder. Lite för länge. Jag blundar. Inte alldeles utan ansträngning.

Det är som en klåda som jag inte kommer åt att klia.

Jag fick min sista fix imorse. En av två. Den första vid sex på morgonen, den andra vid nio. Jag fick två igår kväll. Direkt efter varandra. Jag borde vara mätt. Nöjd. Behovet stillat. Klådan kliad. Så är det inte. Jag kan inte fokusera. Kan inte sluta tänka på det. Det är som ett ständigt närvarande brus. En längtan. Ingenting kan ta udden av det, utom en ny fix. Jag åker hem och ger mig själv det näst bästa. Jävla metadon när det enda jag vill ha är horse. Det lindrar i fem minuter ungefär och sen är jag igång igen. Kan inte sitta still, kan inte fokusera, vill inte vara hemma men har ingenstans att ta vägen.

Jag är beredd att göra nästan vad som helst för att bli kvitt känslan av… att paniken lurar under ytan. Att jag vill kräkas. Att jag vill springa naken längs drottninggatan, hämningslöst vrålande hädelser och svordomar i ansiktet på oskyldiga, strosande söndagsshoppare. Att jag vill bada naken i stockholms ström i november. Att jag vill att någon ska piska min hud tills jag är så skinnflådd att allt som finns där innanför absolut måste pysa ut genom sprickorna. Den jävla obehagskänslan som har byggt bo under min hud. Som vägglöss eller små, små spindlar. Under precis hela huden. Jag blir fucking inte kvitt det utan att ge vika för behovet. Jag har offrat en stor del av min värdighet och är beredd att ge mer av den för att få knarka mer. Stilla det jävla obehaget. Klia den jävla klådan. Jag tänker inte längre på min egen säkerhet. Berättar oftast inte längre för andra var jag är, med vem, eller hur länge jag avser vara borta. För jag vill inte att de ska veta hur ofta jag gör det. Att det har spårat ur. Att jag håller på att spåra ur. Att jag inte längre kan kontrollera det.

Det som från början fungerade jättebra som strategi för att hantera ensamheten har nu vuxit till sig och blivit en best, ett överdimensionerat monster i ett koppel som inte kommer att hålla.

Jag vet inte om jag kan sluta. För jag vet inte om jag vill sluta. Jag vill bara inte vara ensam längre.    

 
1 TD:

skriven

Det här gör ont i mig att läsa för jag tycker inte om din (stundvisa) maktlöshet. Men jag blir lugnad och stolt och fylld av beundran över att du skriver om det, och över hur vackert du skriver. Och jag är övertygad om att makt kan återtas, i synnerhet om man i grunden är så kick-ass som du är.