Känslomässigt stabil

Kommentera
 

De säger att jag är känslomässigt stabil. Det betyder väl egentligen att jag inte ballar ur fullständigt om jag inte hittar några rena trosor på morgonen, eller om kaffet är slut, eller om min kompis berättar för mig att hen blev våldtagen för några år sen, eller om jag blir lite osams med någon kring deras politiska övertygelser.

 

Hm. Det sista behöver en disclaimer känner jag. Det är fullt möjligt att man upplever det som om jag ballar ur lite när människor är lite dumma i huvudet. Men jag vill mena att känslomässig stabilitet inte nödvändigtvis exkluderar förmågan vara passionerad eller driven eller berättigad till en bestämd åsikt. There’s a difference. Så. När man pratar om till exempel sverigedemokraterna och allt som har med dem att göra (japp, sympatisörer faller in i kategorin människor som är lite dumma i huvudet, alternativt behöver en kram eller terapi eller utbildning. Sorry, men så är det i min bok. Blogg. Det här är min blogg. Leave if you don’t like it), eller feminism och jämlikhet, eller andra frågor som har med orättvisor att göra, och folk är lite dumma i huvudet, så händer det att jag blir förbannad. Inte så att jag tappar det fullständigt, börjar trolla runt på internet eller hata besinningslöst, men jag skyr inte för att berätta att jag tycker att du är dum i huvudet, när du är dum i huvudet. Du får naturligtvis gärna tycka detsamma om mig, och även säga det om du vill. Skillnaden är att du oftast kommer att ha fel. Ibland är jag passionerad kring det jag talar om, och det märks. Och ibland tänker jag på saker en stund efteråt också. Men jag går inte hem och gråter för att du är rasist, det gör jag inte. Och jag blir inte heller så glad att jag inte klarar av att gå till jobbet för att du initierat någon viktig namninsamling till Amnesty.

 

Jag känner saker, ibland passionerat, men jag ballar sällan ur kring det. Stabil. Känslomässigt stabil.

 

Körde över en ekorre häromdagen. Började stortjuta. Slut på inlägg.