inihelveteunik.blogg.se

Det finns något falskt i det här med hur vi väljer att porträttera oss på internet.

Sociala medier och bloggar och bilder och dejting och nätverk och jävlar, vad man kan välja fritt vilka nyanser man vill visa upp. 

Jag blir rätt så ordentligt provocerad av alla duktiga individer som hinner med ett joggingpass innan frukost, lämnar barnen på dagis utan tjafs och jobbar på tåget innan det där viktiga mötet vid 8:30, och kommer fram utan kaffefläckar på slipsen och med skjortan ordentligt välstruken för att sedan göra sina åtta timmar och hinna till dagis innan de stänger, laga vegansk och ekologisk middag och läsa sagor och prata med barnen om hur deras dag har varit. Och vara så jävla fulla av mindfulness hela jävla tiden. 

Det är en jävla tur att jag inte har några barn. Jag hade väl förmodligen glömt dem inne på McDonalds medan jag pratade i telefon med någon på jobbet om något jag glömt på jobbet, samtidigt som jag spillde kaffe över hela mig själv.

Och så alla dessa andra individer, som gör lite tvärtom istället. Det är något trendigt i det också, tycker jag mig märka. Ensamstående föräldrar som berättar fritt och öppet om hur de misslyckas med vissa saker, men är tillräckligt samlade och välfungerande individer för att kunna ge sig själva en chans och inte ta allt på så jävla stort allvar. Och det är ju behagligt, måste jag säga. Men överallt tycker jag att jag saknar något. Jag tror att det är sårbarheten. Den som vi alla bär på i någon form, men som vi är livrädda för att visa. Ibland för att den är irrationell, ibland för att vi är rädda att bli dömda utifrån den, ibland för att vi inte vill erkänna att den finns, ens för oss själva. Och jag gör det också. Här också. Och jag maskerar det med ärlighet. Men här kommer en liten lista på saker som skrämmer skiten ur mig och ger mig ångest. Som gör att jag får svårt att andas om jag tänker på dem för länge.

Jag tvivlar ständigt på min egen begåvning och förmåga och tänker hela tiden att jag är en bedragare och att jag inte borde få gå den här utbildningen och jag bara väntar på att de ska komma på mig och kasta ut mig och jag är i perioder fullt och fast övertygad om att jag aldrig kommer att ta examen.

Om jag på något magiskt sätt lyckats ta mig igenom mina studier så kommer jag sannolikt aldrig att få, eller lyckas behålla, något jobb, eftersom min totala inkompetens kommer att lysa igenom så småningom och jag kommer att få sparken. Helst innan jag lyckas förstöra någon stackars klient helt fullständigt.

Jag är livrädd för att vara ensam resten av livet och jag tänker varje dag att det är något fel på mig och att jag inte är värd kärlek för om jag var det så skulle väl någon älska mig?

Jag kommer aldrig att få några barn (eftersom jag är omöjlig att älska) och om jag mot förmodan lyckas få det så kommer jag förmodligen att fucka till det så kraftigt att de blir ärrade för livet på grund av min totala och fullständiga livsinkompetens. Och plus att jag kommer att vara en gammal tant när barnet är i förskoleålder. Om det nånsin händer. Vilket det sannolikt inte kommer att göra.

Och några till grejer. Om min kropp och om sex och om att jag ibland säger och skriver saker som jag vet att jag förmodligen kommer att ångra att jag sa eller skrev om några år. Eftersom jag tidigare sagt och skrivit saker som jag skäms något helt otroligt för idag. Och träning och hälsa och jag borde verkligen gå till tandläkaren oftare och jag tror jag misslyckades med att gå på mitt senaste cellprov och det här med den jävla tobaken och det lilla missbruket och jävlar i min lilla låda. Men om jag ska gå igenom precis hela listan över allt som ger mig ångest och allt som jag är livrädd för, så blir det här inlägget alldeles för långt. Så det får räcka med de där. Det är de där som är de stora.

Så. There it is. Fy för i djävulen vad otrevligt det är. Men det är där. Och jag kommer att åka till jobbet i helgen i alla fall, och till skolan på måndag ändå, och jag kommer att jobba hårt som fan varenda jävla dag för att få det här livet att bli som jag vill att det ska vara, och jag kommer att njuta av det närhelst jag har möjlighet. Och gråta över det när det blir för jobbigt. Och sen börja om. För hur det än är så ska fanskapet levas.