Jag träffar en sadist. En person som njuter av att tillfoga andra smärta.
Igår, efter sex, och efter att vi legat kvar i sängen och dragit fingertopparna över varandras hud, hånglat och småpratat i nästan en timme, gick vi tillsammans igenom hans väska med prylar. Han lät mig uppleva hur en flogger känns mot huden på rumpan. Försiktigt, så att det inte gjorde ont. Och sen skojade vi om att vi skulle gå igenom resten av väskan nästa gång vi ses. Det kommer vi inte att göra. En del av de där prylarna gör sannolikt ont på riktigt, och ytterligare några kan nog tillfoga rejäla skador.
Han dricker nästan aldrig, och han går i princip bara på fester där stående inredningsdetaljer är kors och gungor, och klädkod är minst sagt frivillig. Jag har sett bilder på vad han gjort med andra kvinnor. Första gången jag såg det började jag nästan gråta och insikten om hur otillräcklig jag är, var som ett slag i ansiktet. När jag pratade med honom om det var han varm och öppen och omtänksam. Han försäkrade mig om att jag var tillräcklig precis som jag var, att han inte förväntade sig något alls av mig och att han tycker om det vi har, precis som det är.
Första gången vi sågs var det som om resten av världen försvann lite grann. På riktigt. Det var i en soffa på en undergroundklubb någonstans i Stockholm och det slutade med att han hade sina fingrar i mig och mina bröstvårtor i sin mun, mitt där bland alla människor. Det var som att vi var i en egen liten bubbla, bådas våra ögon låsta i varandras blickar och ingenting annat, ingen annan, spelade någon roll. Vi gick hem tillsammans och han gav mig 20-nånting orgasmer den natten. Jag tappade räkningen. Vi sov ingenting.
Han är en av de varmaste personerna jag träffat någonsin tror jag. Han gör ingenting som jag inte uttryckligen ber om (ja, såklart att det också är ett maktutövande, jag fattar det), och han ser till att jag är ok. Hela tiden. Både fysiskt och känslomässigt. ”Sveriges mysigaste sadist” viskade jag till honom igår när vi gosade. Han undrade hur många jag träffat egentligen och jag svarade sanningsenligt att jag träffat tillräckligt många för att veta att han är unik.
Och så är det. De flesta jag träffat som leker med termer som dominans och bdsm (särskilt efter den där bok-triologin som ger mig utslag och är ett inlägg för sig), verkar göra det mest för sin egen skull. Jag har träffat ett antal män som vill frihetsberöva mig, ta ifrån mig min verbala förmåga, utnyttja mig, bestraffa mig, förnedra mig. Och de vill att jag ska njuta av det. Ofta vill de inte behöva förtjäna min underkastelse, de vill att den ska vara där. Av sig själv på något sätt.
Nu har ju du, kära läsare, kanske inte träffat mig, så du får ta mig på mitt ord när jag säger att jag inte är en naturligt undergiven individ. Jag är stolt och självsäker och medveten om mitt värde. Och jag är min.
Jag är också nyfiken som få, och gillar att utforska gränserna. Men för att jag ska underkasta mig en annan människa så måste jag först högakta den personen, och hen måste förtjäna min vördnad och tillit.
Efter att ha fått berättat för mig upprepade gånger att det är min kropp, och att det är jag som bestämmer, och att han inte tänker göra saker som inte drivs av min högst personliga nyfikenhet (och inte min vilja att vara honom till lags), och ett stort antal andra diskussioner kring mer vardagliga saker, undrar jag om jag inte hittat en av de finaste människorna i världen. Han är varm och god och öppen och omtänksam på riktigt, och dessutom ödmjuk inför sina tillkortakommanden.
Om jag var mer emotionellt lättpåverkad hade jag redan varit förälskad i honom. Vi får väl se hur lång tid det tar. Förälskelsen alltså.
Innan dess har jag för avsikt att låta honom göra mig illa.