Jag står i dörröppningen till det stora konferensrummet där min chef nyss haft ett möte med en viktig kund. Chefens dotter är med på jobbet idag, och hon och jag har suttit i köket och ritat en stund medan pappa haft möte. Flickan springer fram till sin far och stannar vid hans ben, lite bakom, och håller i tyget i hans byxor. Hon är fem år gammal. ”Hej lilla gumman”, säger han och kysser henne kärleksfullt på hjässan. Hon når honom knappt upp på halva låret, han måste böja sig ner. ”Kommer du ihåg farbror Mats?”, frågar han flickan och ställer sig upp igen. Hon har sin nalle i ett hårt grepp under ena armen, och håller sin andra arm runt pappas ben, när hon sakta skakar på huvudet, låter tummen leta sig in i munnen, och kikar under lugg på den femtioåriga farbrorn vid det stora konferensbordet. ”Va? Gör du inte?” frågar pappan och ler. ”Han har ju ätit middag hos oss, kommer du inte ihåg det?”. Flickan flyttar sig så att hon nu står helt bakom sin fars ben och skakar fortsatt på huvudet. ”Ska du ge farbror Mats en kram?”, frågar pappan och flyttar sig åt sidan samtidigt som han lägger en lätt hand på flickans rygg. ”Seså, ge nu farbror Mats en kram”, uppmanar han igen. Och flickan rör sig långsamt över två meter golvyta fram till farbrorn och låter honom lyfta upp henne, krama hennes lilla kropp, kyssa henne på pannan lätt, och försiktigt klappa henne på rumpan. När han släpper ner henne springer hon tillbaka till sin far.
Jag står i dörröppningen och tittar på.
En flicka i tio-årsåldern cyklar hem från skolan en helt vanlig tisdag i september. Klockan är runt tre på eftermiddagen och hon cyklar samma väg som hon alltid gör. När hon kommer hem ska hon tjyvkolla på ett avsnitt av den där serien som hon vet att hennes mamma inte skulle gilla att hon tittade på. Men mamma vet inte. Och hon är inte hemma än på ett par timmar. Hehe. I slutet på en uppförsbacke står en man med cykeln uppochnervänd i gräset vid sidan av cykelbanan. Han säger hej när hon kommer nära och hon hälsar tillbaka. Sådär som man gör. Ju. ”Min cykel har gått sönder, kan du hjälpa mig med en sak?”, frågar mannen när hon är nästan framme. Hon stannar. ”Men jag kan inte laga cyklar”, säger hon.
”Det behövs inte, jag tror att jag har lagat den, men jag behöver hjälp med att snurra på pedalerna så att jag kan kolla om kedjan hoppar av eller inte. Jag tror att det kanske är något fel på växlarna.” Han ler mot henne. Hon kliver av sin cykel och lägger den ned i gräset. Går fram till honom. Han vänder cykeln rätt och lyfter den i bakdelen så att bakhjulet inte nuddar marken. ”Kan du ta tag i en av tramporna och snurra”, ber han henne, och hon sätter sig på knä i gräset och gör som hon blir ombedd. Han växlar några gånger och kedjan hoppar mellan de olika lägena precis som de ska. Cykeln verkar hel. ”Ok, nu kan du sluta”, säger han, och när hjulet slutat snurra ställer han ner bakdelen av cykeln och lutar den mot cykelstödet. ”Vad snäll du är som hjälpte mig!”, säger han med ett stort leende. ”Är du duktig på cyklar?”
Hon ler tillbaka och säger att man ska hjälpa om man kan, men att hon inte vet så mycket om cyklar egentligen. Men hon är ganska duktig på att cykla säger hon. Ibland brukar hon cykla i skogen med sina kompisar på jättesmala och krokiga stigar. Han ler.
”Vad söt du är. Får jag krama dig som tack för hjälpen?”
Hon svarar inte. Står bara kvar när han kommer fram och ställer sig på knä bredvid henne. Drar henne intill sig. Pressar sin kropp mot hennes, med armarna hårt runt henne. Han pussar henne på kinden och hon rör sig inte. Vet inte vad hon ska göra men känner instinktivt att något är fel. ”Jag måste cykla hem nu”, ljuger hon. ”Mamma väntar på mig.” Han släpper inte taget om henne, och hon vet inte hur det är meningen att hon ska reagera.
Det är inte bara jag som ser sambandet va?
”Seså. Ge nu farbror Mats en kram.” Allvarligt. Not o-fucking-kay, people.
Rädda barnen har tillsammans med ett gäng psykologer/forskare skapat en liten guide kring hur man kan prata med barn om deras kroppar. Det är bra grejer. Läs om det här.