A pretty girl never lights her own cigarette

Kommentera
 
Random dude vid busshållsplats t-centralen en sen fredag natt tänder min cigarett som conversationstarter. Utbyte av artighetsfraser följs av följande dialog:
 
Random dude: "Kan jag få veta vad du heter på Facebook?"
Jag: "Nej"
Dude: "Vi kan ta en fika nån dag."
Jag: "Nej"
Dude: "Vi kan ta en promenad nån dag."
Jag: "Nej"
Dude: "Har du What's app?"
Jag: "Nej"
Dude: "Vi kan gå ut någon dag"
Jag: "Nej"
Dude: "Är du gift?"
Jag: "Nej"
Dude: "Varför inte det?"
Jag: "För att jag inte vill gifta mig."
Dude: "Men alla kvinnor vill gifta sig"
Jag: "Inte jag. Är du gift?"
Dude: "Nej"
Jag: "Varför inte det?"
Dude: "Jag har inte träffat rätt kvinna"
Jag: "Våra tankar kring det där skiljer sig lite då."
Dude: "Vi kan träffas"
Jag: "Nej"
Dude: "Varför inte då?"
Jag: "För att jag inte vill."
Dude: "Gillar du tjejer?"
Jag: "Jag förstår inte riktigt hur det är relevant men nej, inte så." (Jag hade såklart kunnat hålla en lång föreläsning här om hur jag tänker på sexualitet, att jag inte behöver redovisa min läggning för honom, att hans chanser eller snarare icke-chanser att få ligga med mig inte hade någonting med mina eventuella preferenser gällande kön att göra, osv. Men jag orkade liksom inte, för jag tvivlade starkt på att han skulle förstå vad jag sa.)
Dude: "Men då kan vi träffas."
Jag: "Nej"
Dude: "Varför inte?"
Jag: "För att jag inte vill."
 
Bussen kommer, jag går på först. Han följer naturligtvis efter och sätter sig i sätet bredvid mig, trots att bussfan nästan är tom. Han loopar ovan dialog, sitter onödigt nära, och tar sig dessutom friheten att pilla på mina händer. Medan jag upprepar mina "nej", och "jag vill inte", funderar jag på vad en adekvat reaktion är. Och är lite irriterad för att "nej" och "jag vill inte" tydligen inte är tillräckligt för att han ska förstå att jag inte vill. Jag låter min fantasi snudda vid tanken på att knuffa honom så att han ramlar på rygg ner i gången mellan sätena, eller kanske lyfta honom i halsen till en annan plats. Inser fort att det är för mycket våld och inte försvarbart. Fast jag egentligen inte tycker det. Men om han anmäler mig så är det ju inte min åsikt som räknas, och det ställer ju till det. Han har ju inte gjort mig illa. Det finns någon typ av proportionalitetsprincip som jag nog måste förhålla mig till. Men jävlar vad jag lessnar på honom och tycker att han förtjänar ett kok stryk, egentligen. 
Hur som helst, efter 20 minuter av "nej", "jag vill inte", och "sluta", tar jag till sist tar i hans handleder när han försöker smeka mina händer, och håller dem i ett fast grepp samtidigt som jag ser honom rakt i ögonen och säger:
"Du, nu måste du sluta. Det är inte roligt längre. Lägg av. På riktigt. Jag. Vill. Inte."
DÅ BLIR HAN SUR!!! I och för sig så resulterar det i att han lommar iväg och sätter sig någon annanstans, vilket ju var målbilden. Men där sitter han sedan och glor surt (sårat, argt, ledset, inte fan vet jag) på mig resten av bussresan. Vad fan är det för fel på folk??
 
Det som slår mig är att jag, som ju gott och väl passerat 30 i ålder och dessutom är väl känd i de kretsar där jag rör mig för att kunna ta hand om mig själv och framförallt inte är rädd att säga vad jag tycker, tycker att det här är lite svårt! När går han över gränsen och vad är en adekvat reaktion från min sida? Räcker det inte med att säga nej och att jag inte vill? Är det mest underlag för diskussion istället för, som jag i mitt naiva sinne tänker, fasta och tydliga markeringar och uttalanden?
Jag tänker att om det är lurigt för mig, som är vuxen, så lär det ju vara ännu lurigare om man är en flicka i tonåren.
 
Vad fint det skulle vara om inga män gjorde så här. Jävlar vad fint det skulle vara.